vildvuxet.blogg.se

Jag förstår inte hur ensamstående personer hinner med vardagslivet.

 

Min man är bortrest och jag tvingas ensam att ta hand om hus, hem och arbete just nu.

Det vill säga att jag har tusen saker att göra och hinner omöjligt med allt. Jag ska sköta mitt företag och ta hand om alla dagishundar, diska, städa, tvätta, rasta mina egna hundar, klippa gräset, laga middag alla dagar, sköta mina tre akvarier, ta hand om katten, betala räkningar, sköta pensionatshundar, handla, vattna blommor, dammsuga, rensa ogräs, agilityträning, väntjänsthundsbesök och skriva fakturor.

 

Nu låter kanske 1,5 vecka som en väldigt kort tid att upprätthålla denna höga takt men för mig känns det som en evighet. Jag har glömt bort hälften av vad jag har lovat göra utöver de vanliga sysslorna och veckoschemat.

Att hinna promenera minst en gång per dag med alla dagishundar i olika omgångar och sen hinna promenera med mina egna hundar och pensionatshundar minst tre gånger per dag är inte det lättaste när hussar och mattar kommer och hämtar sina hundar på olika tider. Sen ska jag klämma in matlagning och mina egna djur innan kvällsschemat med träningar och besök på ålderdomshem tar vid. Och samma sak på nytt nästa dag.

 

Min sömn har minst sagt varit bristfällig den här tiden.

Jag har passat på att riva lite ogräs här och där medan hela dagisflocken varit ute på gården på dagarna. Fyllt och tömt diskmaskinen medan dagishundarna har sovstund och vattnat en blomma samtidigt.

Sen kl.23.00 på kvällen när jag tror att jag har kommit ihåg allt för dagen så inser jag att mitt hår ser fruktansvärt skitigt ut (antagligen efter allt svett från att springa omkring som en yr höna), så är det bara att raggla in i duschen för att sedan dimpa ner i sängen så jag alls får någon sömn innan klockan ringer och det är dags att gå ut med hundarna på morgonpromenad innan dagishundarna börjar trilla in.

 

Allt blir ju såklart mycket bättre av att gräsklipparen vägrar starta trots alla trick i boken. Det kombinerat med sömnbrist gav mig en oerhört kort stubin och en värkande axel efter alla startförsök. Som tur var kom grannen till min räddning och gräsklipparen startade direkt. Tur för gräsklipparen att bensinen räckte att klippa hela gården med, annars hade den nog legat på skroten vid det här laget.

 

Till på det så blev det dödsfall i familjen och katten var väldigt dålig.

Då är det speciellt jobbigt att vara utan sin man att bolla tankar med. Jag blir inåtvänd och grubblar på allt inombords. Just nu är det bara att skjuta tankarna åt sidan och ta sig igenom varje dag ensam.

 

Ikväll/inatt kommer min man hem och efter det
tänker jag ta semester på deltid. Bara sköta om mina dagishundar och pensionatshundar och inget annat ett tag framöver. Drömmen skulle ju vara att få en sovmorgon.

 

Nu ser jag verkligen ensamstående personer med nya ögon, vare sig dom lever ensamma eller är ensamstående föräldrar. Oavsett så måste dom ha en fantastisk styrka för att orka och hinna med allt.

Jag skulle inte orka med det längre perioder. Jag är oerhört glad att jag får dela mitt liv med min man och att vi hjälps åt med det dagliga livet.