vildvuxet.blogg.se

Fortsättning på följetongen om PSPCA.

 

Att åka till USA för att jobba med djurpoliserna är nog ett av de bästa besluten jag har tagit.

Jag fick en enorm inblick i deras arbete och fick själv vara med och hjälpa till och göra skillnad i världen.

Bland annat fick jag vara med deras tränare och utvärdera och träna några av hundarna.

Vi tränade hundarna för att dom skulle bli mer "adoptable", sociala och tränade hundar fick snabbare nya hem.

Alla djur som kom in blev utvärderade efter att deras fall var avslutat och personalen kunde börja göra dom iordning för att adopteras bort. De som behövde medicinsk behandling fick det och när dom ansågs vara i gott skick så fick dom flytta ut till adoptionsavdelningen. I ett stort glashus satt alla hundar som var klara för adoption i varsin box och i flera angränsande rum satt alla kattor.

Vissa dagar bestod mitt jobb av att socialisera djuren och ta ut hundar på promenader, andra dagar fick jag vara med djurskötare och ge djuren sprutor eller med kirurger och kastrera kattor på löpande band. På PSPCA kastrerar dom 4 hankattor på 5 minuter och en tik av mindre ras tar ca. 15 minuter med ett minimalt ingrepp som endast lämnar ett väldigt litet ärr.

 

Det var full fart vissa dagar och jag hjälpte till där jag kunde. En gång frågade jag veterinärerna vad jag kunde hjälpa med och blev ombedd att ta ut en pitbullmix med kuperade öron. I allt arbete som var på gång hann jag inte få någon mer info om hunden, en tik, så jag tog ut den och behandlade den som vilken annan hund som helst. Vi promenerade runt på området, tränade lite hundmöten och sen tog jag med henne till den inhägnde lekplatsen för lite bus. Hon sprang runt en stund och kom sedan tillbaka till mig och jag tog en leksak för att leka med henne. Innan jag hann reagera så har hunden huggit mig i armen och hänger fast. Förvåningen gjorde att jag stannade upp och hann tänka efter en stund. Det absurda i situationen var att jag tänkte "Jaha, så här kan jag ju inte ha en hund hängandes i min arm". Pitbullar är uppfödda för att hugga och sedan inte släppa så jag tog en liten risk och testade att bända upp käkarna med min fria hand. Hon visade ingen aggression och högg mig inte på nytt så till slut lyckades jag lirka loss armen. Efteråt betedde hon sig helt som vanligt. Vad jag inte visste var att hunden jag försökte leka med var omhändertagen från en kamphundsarena och mitt "kom så leker vi" -kroppsspråk i hennes ögon betydde "nu ska vi slåss". Jag fick bara ett litet sår och blåmärke och numera har jag broderat ett hjärta runt hålen i min jacka och skrivit PSPCA, som en påminnelse från mitt äventyr. Slutet gott allting gott.

 

En dag fick jag åka till ACCT (Animal Care and Control Team) som är en del av PSPCA men ligger på en annan adress och har andra regler än högkvarteret. Till ACCT kommer det in hemlösa djur som inte har något med ett brott att göra. Här kostar det att lämna in djur till skillnad från på högkvarteret. Hela atmosfären är mindre trevlig här, hundarna sitter i trånga burar i en stor kal hall med hög ljudnivå. Aggressiva hundar som var så kallade "bite cases" och hade bitit någon i personalen hölls kvar i 10 dagar för att eventuellt hitta en ägare. Om man inte kunde hitta en ägare till hunden så avlivades den och sedan halshöggs den och huvudet skickades till ett laboratorium för att undersökas i vetenskapligt syfte. Man ville hitta en orsak i hjärnan till varför hunden var aggressiv.

 

Att vara på ACCT en hel dag var väldigt uttröttande. Det var så mycket mer negativt här. Men mitt hjärta lättade lite när jag fick träffa två volontärer som regelbundet kom hit för att umgås med hundarna och hjälpa dom att bli adopterade. Deras glädje smittade av sig på hundarna och det var underbart att se hur någon gav av sin tid för att hjälpa ett djur som har oddsen emot sig.

 

Att vara på PSPCAs högkvarter var mer positivt. Jag fick se hela händelseförloppet, från att ett djur togs om hand av djurpoliserna från hemska förhållanden och brott, opererades, sköttes om, utvärderades, tränades och till sist adopterades till en förväntansfull familj som ville hjälpa. Här fick jag se båda sidorna av en hemsk historia. Även om det var fruktansvärt att se hur djuren behandlades före djurpoliserna tog hand om dom så kändes det oerhört bra att få möjligheten att hjälpa till och se till att djuren fick ett bättre liv. Ibland ville jag låsa in mig på toaletten och spy efter alla hemska syner men samtidigt visste jag att från och med då så skulle det där djuret få hjälp och det sporrade mig att fortsätta.

Alla djurpoliser som jobbade på PSPCA hade erfarenhet eller utbildning inom polisyrket och genomgick skolning innan de blev fullfjädrade Humane Law Officers. Man måste ha ett starkt psyke för att klara av att jobba där.

 

Nästan alla av de djur jag bekantade mig med när jag var där hade blivit adopterade inom två månader efter att jag reste hem. PSPCA adopterar bort 6900 djur varje år och under 10% kommer tillbaka på grund av deras grundliga kontroll av de potentiella adoptörerna.

Att få vara med och se deras hårda arbete och uppoffringar ger mig hopp om mänskligheten. Det finns faktist människor som vill hjälpa och som tar tag i saken. Folk som faktist bryr sig.

 

En av de kvinliga djurpoliserna som jag jobbade med sade en så bra sak som jag aldrig kommer att glömma:

 

"We have to speak for them when they don´t have a voice of their own"

 

Jag hoppas att det är något som alla kan komma ihåg.

The End.