vildvuxet.blogg.se

 

Jag är 25 år på pappret, 36 år mentalt och kroppen är nog närmare 40 år.

Hur går det ihop?

Det gör det inte, min kropp och mitt huvud samarbetar inte på något sätt alls.

 

Huvudet har vilda planer och fantastiska idéer för en hel livstid men kroppen segar på som en sengångare på sömnpiller. Jag får ofta för mig att ta tag i saker och göra riktigt gigantiska projekt. Huvudet rusar iväg, kroppen hänger med av gammal vana och jobbar på tills den inser att den inte orkar. Då fortsätter huvudet ett tag till tills samarbetet falerar totalt. Någon timmes vilopaus efter det så går hjärnan på högvarv igen och bara måste fortsätta innan den exploderar. Då går arbetet framåt endast med hjälp av ren viljestyrka.

 

Men jäklar vad nöjd jag är varje gång ett projekt är klart!

Ordspråket blod, svett och tårar passar bra in när jag är fokuserad på att jobba. Skygglapparna på bara så ser man bara det man har framför sig och kan arbeta stenhårt utan störningsmoment. Då märker man inte heller när kroppen lägger av, på gott och ont.

 

Min kropp gillar mig inte alls.

Den har tydligt och klart sagt det med att dra på sig ovanliga åkommor som jag inte borde få.

Flera idrottsskador som lungkollaps och medial plica. Är jag en väldigt lång kille (!?) som tränar hardcore idrott? Nej. Är jag professionell fotbollsspelare eller innebandyspelare? Nej. Utövar jag någon form av väldigt fysisk idrott på hög nivå (eller ens på hobbynivå)? Nej! Varför har jag då blivit opererad flera gånger för idrottsskador?

Alla läkare och sjukpersonal jag träffat har sagt att jag inte borde ha dessa åkommor. Mjaha, men nu har jag det. Min rygg krånglar med mig när jag försöker sova och migränen vill allra helst slå till när jag minst vill ha den. Bara för att göra livet surt för mig. Magen krånglar ibland den också och äter jag en värktabett vid fel tillfälle så blir det ramaskri i kroppen.

Då min tidigare lungkollaps gjorde så att läkarna limmade fast lungan för att den inte skulle ha möjlighet att falla ihop igen så kan inte jag spy ordentligt. Som tur är så har jag inte haft magsjuka på dessa 10 år efteråt, för jag är inte säker på om jag skulle överleva det. Jag har spytt ett par gånger sedan dess och den smärtan jag får är så obeskrivlig att jag inte önskar den ens till min värsta fiende. Då jag inte vill uppleva det så slutar det alltid med att jag spänner mig för att motverka kräkreflexen och till slut funkar inte det och istället svimmar jag av smärtan. Kroppen klarar inte av det och stänger av totalt. Arousala syncope attacker kallas det. Kedjereaktionen blir huvudvärk när jag slår i huvudet på väg ner i golvet och en och annan blåtira och andra blåmärken. Händer vid alla situationer där smärtan blir för stor för att hanteras.

Mycket irriterande då folk tror att jag blivit misshandlad av min man eller bara antar att jag har druckit för mycket och slocknar av det.

 

Numera drar jag mig för att gå till doktorn, dom säger alltid att jag inte har något fel eller så avskriver dom en mängd diagnoser för att jag inte hör till riskgruppen. Med min sjukjournal så borde dom se att jag lyckas dra på mig alla fel trots att jag inte är i riskgruppen. "Men du är ju så ung" eller "Så här dåliga kan inte testerna vara" får jag ofta höra till min förtret. Ja, jag må va ung och testerna är säkert jättedåliga men nu råkar det vara så att min kropp och jag inte riktigt kommer överens.

 

 

Vad gör man då för att få samarbetet mellan hjärnan och kroppen att fungera igen?

Just nu har jag ingen aning, men jag återkommer när jag har luskat ut det.

Jag jobbar på det varje dag och ibland får jag små genombrott så jag vet vilka kombinationer av händelser som utlöser det.