När det är dags att säga hejdå
Vi har ansvar för dem och deras välbefinnande.
Därmed har vi också ett ansvar att besluta när det är dags att säga hejdå, att ta farväl och låta dem gå vidare till grönare ängar.
Det är aldrig ett lätt beslut att ta men likaså måste man förlika sig med tanken redan från början att det kommer en dag när livet tar slut för våra älskade husdjur.
Idag var det dags för vår ena katt Cleo. Hon har bott hos min mor det senaste året då hon behövde få vara ifred ute på landet på grund av sin dåliga syn. Bara de senaste veckorna har hon blivit dålig väldigt fort och idag kom samtalet från veterinären att det antagligen var någon neurologisk skada som knappast kunde åtgärdas så att hon skulle få ett normalt liv.
Jag vet att jag förr eller senare får ta detta beslut för alla av våra djur. Det är en avvägning vad som är bäst för djuret. Det är själviskt av mig att inte släppa taget om jag vet att hon inte kan få ett skäligt liv. Varför ska hon behöva lida med smärtor och stora osäkra operationer och skjuta upp det oundvikliga bara för att jag inte kan ta det beslutet? Nej, efter lite övervägning av alternativen så var det klart för mig att det var dags att låta henne gå vidare. För att det var det rätta att göra för hennes skull.
När jag jobbade med djurpoliserna i USA fick jag se hundar och kattor med alla olika sjukdomar och i olika stadier av livet. En del var så illa däran att det enda rätta var att avliva dom. Kamphundar som tränats för att slita sönder varandra kunde inte adopteras bort då de var en fara för samhället och andra hundar. En sådan hund skulle få ett liv ensam med sin familj och leva ute på en bakgård eftersom man inte kan gå på en promenad med den. Det är inte ett skäligt liv. Där fanns djur som var så misshandlade att deras liv inte gick att rädda. Och djur som hade suttit bundna i en mörk bur hela sitt liv och var så undernärda att det var ett mirakel att de levde.
Då måste man se till djurets bästa och ibland är det tyvärr avlivning.
Jag har tagit mig an omplaceringshundar, bondkattor och gatuhundar för att ge dem ett bra liv. Då ingår det också att ge dem ett värdigt avslut. Jag har tagit hand om dem och då tänker jag också vara där när det är dags att säga hejdå. Hur jobbigt beslutet än är så gör jag det med mina älsklingars bästa i åtanke. De ska inte behöva lida och de ska veta att deras mamma sitter bredvid dem ända till slutet så de känner sig trygga.
Det är mitt ansvar som djurägare.
Att låta dem gå vidare med värdighet och vara trygga i mina armar.
Allt jag kan göra är att minnas de goda stunderna och all lycka de har skänkt mig och veta att de har det bättre nu. Utan smärtor och springandes över en solig äng tillsammans med sina vänner.
Jag hoppas att jag någon gång får träffa alla mina älsklingar igen, den dagen det är min tur att vandra vidare.
Vila i frid Cleo <3
