vildvuxet.blogg.se

Fortsättning på gårdagens inlägg.

 

Mitt första uppdrag med djurpoliserna var att åka med en av poliserna till ett knarkområde för att titta till en hund som satt utomhus dygnet runt utan mat, vatten eller en koja. Det lilla området bakom huset där hunden satt var fullt med avföring, glasbitar och gamla träplankor med spik i. Poliserna hade varit dit flera gånger tidigare och ägaren hade fortfarande inte städat upp. Efter en kort titt så bestämde polisen att vi åker direkt till domstolen och begär ett tillstånd att hämta alla eventuella djur på tomten.

I domstolen var det flera säkerhetskontroller som vi skulle igenom men polisen gick till ett annat rum för att lämna in sin pistol och jag blev ståendes kvar utan att veta vad jag skulle göra. Jag trodde ju inte jag skulle få komma med och träffa domaren. Men sen vinkar han åt mig från andra sidan kontrollerna och ropar att jag ska komma och säger "She´s with me" åt säkerhetspersonalen. Såklart tar jag tillfället i akt och kilar förbi alla kontroller med min kameraväska i högsta hugg! Hade god lust att räcka ut tungan åt säkerhetspersonalen i förbifarten men jag behärskade mig.

Polisen skötte snacket hos domaren och jag stod i bakgrunden tills jag blev kallad fram till domaren för att berätta vad jag hade sett. Vilket nog var en bisak eftersom domaren egentligen ville veta vad jag tyckte om att få åka med djurpoliserna och vad mitt slutarbete gick ut på.

 

När vi fått tillståndet ringde polisen efter förstärkning i form av en till djurpolis och NYPD. Eftersom det var knarkkvarter så måste alltid NYPD vara med när poliserna går in på tomten med ett tillstånd ifall det finns droger i huset. Min uppgift var att hålla mig bakom polisen tills dom säkrat ägaren och sedan söka upp hunden. Om det blev bråk skulle jag genast springa ut. Lyckligtvis var husägaren så pass påverkad av droger att han satt stilla och lät oss ta hunden utan protester.

 

Ett annat fall var en dam som hade 26 kattor i sitt hus. Enligt Pennsylvanias lag så får man ha högst 12 stycken husdjur varav 6 stycken måste vara kastrerade.

Jag skulle precis åka tillbaka till min kompis där jag bodde efter ett 8 timmars pass på PSPCA när en av poliserna frågade mig om jag ville komma med och hjälpa dom med detta fall. Poliserna sa gång på gång att jag måste ta ett bad efteråt för att jag kommer att lukta fruktansvärt illa. Äh, så farligt kan det väl inte vara tänkte jag. Ack så fel jag hade.

Damen bodde i ett trevåningsradhus som var i akut behov av renovering. Det var stora hål i innertaket där kattorna gömde sig och ett av rummen var så fullt med sopor att vi inte ens såg golvet. Kattorna var så förvildade att det inte var lätt att fånga dom så innan vi var färdiga var vi (jag och två djurpoliser) genomsvettiga, skitiga, fulla med rivsår och luktade kattpiss trots alla skyddskläder. Ju högre upp i huset man gick desto fränare blev kisslukten och ammoniaken var så stark att det var svårt att andas ordentligt. Vi fick 16 stycken kattor infångade den kvällen och lämnade burar som damen själv kunde fånga resten i tills en annan polis skulle komma dagen efter.

 

Efter flera dagar med olika uppgifter på olika avdelningar så kom dagen jag aldrig kommer att glömma. Dagen då jag skulle jobba undercover och utan någon förvarning hamnade att riskera mitt eget liv för att få fram information om en misstänkt kamphundsarena.

Jag och två av djurpoliserna jobbade i civilkläder och gjorde en "drive-by", alltså åkte runt ett område i civilbil (en dyr sportbil, ännu en sak att kryssa av på to-do-before-I-die listan) för att se om vi kunde hitta platsen för en kamphundsarena som PSPCA hade fått tips om. Eftersom det var svårt att se från bilen så hoppade ena polisen och jag ut och skulle göra en "walk-by" till fots. Jag fick uppdraget eftersom jag var kvinna och den andra polisen såg lite för vältränad ut för att gå omkring i knarkkvarter. Jag skulle ju bara observera på säkert avstånd och plötsligt måste jag promenera omkring i ett känt knarkområde där folk gick med pistoler och knivar synligt i bältet. Polisen sa åt mig att vad som än händer så måste jag hålla mig bakom honom. Det känns ju lagom tryggt att höra från en man som har pistolen laddad och nertryckt i byxfickan så den inte skulle synas. Och varför fick jag ingen skyddsväst!?

Jag fick instruktioner att titta rakt fram och bara prata svenska så knarklangarna skulle tro att vi var ett turistpar som tappat bort oss. Lätt för mig att prata när hjärtat dunkade i rasande fart och jag bad till gudarna att jag skulle överleva dagen. Nå, det var sent att ångra sig då. Jag berättade ljudligt på svenska om min flygresa och polisen svarade med ett hmm eller oh. Ibland råkade jag säga något ord på engelska varpå polisen endera petade mig i sidan eller väste "Swedish!" Jag kan berätta att det blev många "öööööh" under den berättelsen, varje gång vi närmade oss en människa blev jag så fruktansvärt rädd att jag slutade andas. Varje gång någon tittade på mig tänkte jag "Det är nu jag blir skjuten, det är nu jag dör".

 

Som tur var överlevde jag, knappast på grund av mina teatertalanger. När vi kom tillbaka till bilen darrade mina ben så häftigt att jag knappt kunde stå upp. Vi fick det vi behövde, vi hittade huset där det antagligen ordnades hundslagsmål. Jag är glad att min oförberedda uppoffring hjälpte PSPCA. Efter att jag reste hem hade dom fått ihop tillräckligt med bevis för en rannsakan och kunde slå till och rädda hundarna. Om dom fick tag på äcklena som drev kamparenan vet jag inte.

 

Läs del 3 om mitt äventyr för djurens rättigheter imorgon.