En oersättlig vän
Vartefter man blir äldre så inser man hur oersättliga vissa saker är.
Som en vän till exempel.
Visserligen har jag flera oersättliga vänner men idag tänker jag bara skriva om en.
En gång i tiden, långt från huset jag sitter i nu, hade jag en vän som faktist visade sig vara oersättlig. Vi kan kalla denna vän för S.
S dök upp i mitt liv när jag var ung, okunnig och lite rebellisk. Jag hade flyttat hemifrån till en skola långt därifrån och var mycket nöjd med att vara ensam. Först tyckte jag att han var en viktigpetter men vartefter jag lärde känna honom bättre så visade han sig vara väldigt snäll. Bara man lyckades komma honom nära så såg man att det fanns något mer bakom den stenhårda masken. Han låtsades vara tuff och som att han inte brydde sig om något men innerst inne var han en kille som var känslosam och hade en tuff period i livet.
Det var hans personlighet som tilltalade mig. Han var precis lika tjurskallig, envis och känslosam som mig och hade lika lätt för att stänga in sig i sitt skal. Fast han bara var några år äldre än mig så verkade han mycket äldre än det. Han hade sina laster och erfarenheter och jag hade inga alls. Han lärde mig en hel del om livet och höll ett vakande öga på mig när jag gjorde dumma saker. Jag skulle till exempel röka lite för att vara tuff inför honom och istället fick jag mig en utskällning i bästa välmening. S skyddade mig när det var bråk bland våra skolkamrater och vad jag vet så sa han ifrån när någon talade skit om mig. När ett gäng från skolan skulle jobba extra på mässan så kom han och knackade på min dörr och frågade om jag ville ha skjuts dit, trots att jag hörde hans vänner protestera högt.
Det här var en helt ny typ av vänskap för mig. S var som en familjär storebror. En gång släpade han upp mig på taket på ett tvåvåningshus fast han visste att jag var dödligt höjdrädd. Visst var himlen vacker i skymningen och jag kände mig fullständigt trygg där jag satt med honom men hade det varit någon annan som bett mig följa med så hade jag fått en panikattack av bara tanken.
Jag kunde berätta vad som helst för honom och i gengäld öppnade han sig mer och mer. Han berättade saker för mig som gjorde att jag bara ville krama om honom och göra allt bättre. Han tackade mig många gånger för det stöd jag var för honom. Föga visste jag att han några år senare skulle hjälpa mig på samma sätt.
Plötsligt kom det en dag när han berättade att han skulle flytta till ett annat land långt borta. Den dagen glömmer jag aldrig. Jag var så chockad att tårarna aldrig slutade rinna. Det kändes som att han tog en liten del av mig med sig när han gick ut genom dörren. Vi höll kontakt via e-post efter det men saknaden var fortfarande stor. Jag fick träffa honom igen ett år senare och lättnaden var enorm, han var samma karl som tidigare, samma vän som tidigare. Då sa han att vissa människor i hans liv var för bra för att förlora och jag var en av dom.
Några år efter att jag tagit examen och hade fast anställning så gick jag in i väggen. Då var S ett stort stöd för mig och hjälpte mig igenom allt det jobbiga. Utan hans mejl hade jag inte varit så stark som jag var. Jag la hela min mentala hälsa i hans händer och han räddade mig. Det är jag oerhört tacksam för.
Han berättade en gång för mig att när han lärde känna mig så var jag den enda kvinnan som såg honom för den han var. Att han respekterade mig och alltid skulle finnas där för mig. Det är just de orden som gör det så svårt för mig att acceptera att vi sällan, om ens någonsin, träffas igen.
Vad som än händer i mitt liv så kommer jag aldrig att glömma S. Jag står för evigt i tacksamhetsskuld till honom.
Tänk att en vän kan göra ett så stort avtryck på ens liv. S är för mig en oersättlig vän. Även fast jag inte träffar honom så finns han bara ett melj bort när jag behöver honom.
